Östlig indigosnok
| Östlig indigosnok Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Östlig indigosnok (det orangeröda hak- och struppartiet syns vagt) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Drymarchon |
| Art | Östlig indigosnok Drymarchon couperi |
| Vetenskapligt namn | |
| § Drymarchon couperi | |
| Auktor | Holbrook 1842 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Synonymer | |
| Drymarchon corais Conant 1991[2] Georgia couperi Baird 1853[3] Coluber couperi Holbrook 1842[4] | |
 Östlig indigosnok med orangerött hak- och strupparti | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Östlig indigosnok (Drymarchon couperi)[4] är en ormart som beskrevs av John Edwards Holbrook 1842. Arten ingår i släktet Drymarchon, och familjen snokar.[5][6] Inga underarter finns listade.[5]
Beskrivning
Östlig indigosnok är Nordamerikas största ormart med en maxlängd på 2,6 m och högsta vikt av 5 kg för hanar; motsvarande värden för honor är 2 m respektive 3 kg. Normalt blir arten dock mellan 1,5 och 2 m lång. Kroppen är täckt av släta, blåsvart glänsande fjäll. Strupen, hakan och kinderna kan dock vara röda, rödorange eller beiga.[7]
Utbredning
Arten har tidigare funnits i större delen av sydöstra USA men finns numer endast i Florida och södra South Carolina. Inplantationsförsök har dock gjorts i Alabama, Georgia, South Carolina och Mississippi.[1]
Ekologi
Arten vistas i olika habitat som lövskogar, blandskogar, barrskogar, gärna på sandjord, torra skogsgläntor, snårskog, och prärier. Den kan även hittas på våtmarker samt i växtlighet längs med floder och kanaler.[1]
Under vintermånaderna i den norra delen av utbredningsområdet gräver arten sig ner i sanddyner och -kullar, där den kan använda underjordiska bon som skapades av sköldpaddor från släktet Gopherus.[7] Även i andra delar av utbredningsområdet kan den använda sådana håligheter som skydd.[1]
Födan utgörs till stor del av andra ormar, även giftiga, trots att den östliga indigosnoken själv är ogiftig (den har stor motståndskraft mot skallerormsgift). Andra byten är sköldpaddor, grodor, ödlor, fåglar och mindre däggdjur. Arten kramar inte ihjäl sina byten, utan övermannar dem genom sina kraftiga käkar. Bytet förtärs med huvudet först.[7]
Östlig indigosnok biter vanligen inte när den överraskas av en människa.[7]
Fortplantning
Ormen leker under vintern, oktober till februari, trots de låga temperaturerna (10 – 15° C). I maj till juni lägger honan mellan 4 till 12 krämfärgade, ovala, omkring 7,5 cm långa ägg per tillfälle. De nykläckta ungarna är omkring 40 cm långa och 40 g tunga.[7]
Status
IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig (LC). Den är dock hotad av habitatförlust till följd av byggnation, sandtäkt, fruktplantager som citrusodlingar och illegal insamling för sällskapsdjurshandeln.[1] Trots dess status som livskraftig är arten fridlyst.[7]
Källor
- ^ [a b c d e] Hammerson, G.A. 2007 Drymarchon couperi, Eastern Indigo Snake . Från: IUCN 2007. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 25 februari 2023.
- ^ Conant,R. & Collins,J.T. (1991) A Field Guide to Reptiles and Amphibians of Eastern/Central North America, 3rd ed., Houghton Mifflin (Boston/New York), xx + 450 p.
- ^ Baird, S. F. and C. Girard. (1853) Catalogue of North American Reptiles in the Museum of the Smithsonian Institution. Part 1.-Serpents., Smithsonian Inst., Washington, xvi + 172 pp.
- ^ [a b] Holbrook, John E. (1842) North American Herpetology; or, A description of the reptiles inhabiting the United States., 1032 pp.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 september 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/drymarchon+couperi/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ TIGR Reptile Database Drymarchon couperi (HOLBROOK, 1842). Uetz P. , 2007-10-02
- ^ [a b c d e f] James Godwin. ”Eastern Indigo Snake Fact Sheet” (på engelska). Alabama Natural Heritage Program. Auburn University, Alabama. http://www.alaparc.org/Outreach/factsheets/Eastern%20Indigo%20Snake%20Fact%20Sheet.pdf. Läst 25 februari 2023.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Drymarchon couperi.Bilder & media
Wikispecies har information om Drymarchon couperi.Artförteckning
|
